Huvudspår

Dockor har troligen funnits i alla tider människan levt och de äldsta fynden som gjorts är trädockor från gravar i Egypten, daterade till ca 4000 f.Kr. En del av dem bär kläder och halsband i glas, men det är högst osäkert om det rör sig om lekdockor. Dockor fanns även i de grekiska och romerska kulturerna och är då oftast gjorda i lergods. Vi vet tyvärr inte så mycket om vilken betydelse och funktion de äldsta dockorna har haft.

Det är först på senare delen av 1500-talet som man har dockor främst för att leka med. Då lanseras den så kallade "Queen Anne Doll" i England och kommersiell tillverkning av lek och modedockor startar i Tyskland och England. Dessa dockor är alltid gjorda i trä med ögon av glas. Modedockan skapas för att visa och sprida det senaste modet, ungefär som ett slags modeller i miniatyr. Dockorna skickas sen runt mellan hoven och de förmögna familjerna för att visa hur man skulle klä sig för att följa modet.

Efter industrialismen intåg i Europa växer det under 1800-talet fram en stor leksaksindustri i södra delen av Tyskland. Kring centralorten Sonneberg i Erzgebirge finns många docktillverkare som producerar de populära Sonnebergdockorna. Den tyska dockindustrin är mycket framgångsrik vid den här tiden och dockorna går att köpa över nästan hela världen. Exporten av tyska träleksaker är under en period så omfattande att stora delar av de tyska skogarna huggs ner för att möta efterfrågan på trä. Detta var en av orsakerna till att papier maché börjar användas mer och mer i docktillverkningen.

Mot mitten av 1800 talet börjar man så att använda porslin för att skapa dockornas huvuden. Porslin är ett ömtåligt och inte speciellt lekvänligt material, men det är billigt och enkelt att gjuta i formar. Man sparar på så sätt tid och pengar och kan samtidigt öka produktionen. Först används mest oglaserat porslin men senare dockhuvuden är oftast tillverkade i glaserat så kallat bisqutporslin.

Porslin fortsätter att vara det vanligaste materialet för dockhuvuden ända fram till första världskriget. En viss tillverkning av dockhuvuden i porslin pågår en bit in på 1920-talet.

Mot slutet av 1800-talet tas det syntetiska materialet celluloid fram. Celluloid har egenskaper som påminner om elfenben och blir populärt då det har flera användningsområden. Runt 1910 börjar man tillverka hela dockor i celluloid. Celluloid är till en början mycket mer hållbart och bättre än porslinet, men det visar sig senare vara ett mycket brandfarligt och mindre tåligt material som efter ett tag blir skört som äggskal.

Genom åren experimenterar man med andra material, till exempel dockhuvuden av metall, men det blir ingen större succé. På 1910 talet startar tyskan Käthe Kruse en omfattande tillverkning av konstnärligt utförda tygdockor. Dessa är betydligt lekvänligare, men de är mycket dyra så många har inte råd med dem. Istället är det vanligt att använda gamla strumpor och lump för att tillverka egna tyg- och trasdockor.